Personae non gratae

Jag vet hur allting började. Exakt vilken symptom som startade en annan. Som blev till en kedja. En fet jävla kätting. Som gjorde mig till den jag är idag. Jag vet bara inte hur man tar sig ur det?
Jag hatar skiten!
Lobotomi kanske är svaret?
Att bli institutionaliserad?
Psykofarmaka då?
Känns som jag redan är allting förutom att vara en psykofarmakaknaprande zombie.
Lika initiativlös som en lobomerad och mitt hem är en institution.

Min sjukgymnast tror jag mest på just nu. Hon ÄR Gud!
Ingen har någonsin fått mig att se så mycket. Det som varit så enkelt egentligen.
Enda negativa är väl att all oro som man haft har varit helt obefogad och för det har man lidit i 10 år. Att man inte gjorde nåt åt det tidigare.
Känner mig som en idiot.
Bluttan blaj också...

Ingen filminspelning blev det heller. Kan knappt gå. Orkade inte ta mig dit. Vara där hela eftermiddagen och kvällen kändes bara plågsamt. Jag är för lat för konsten. Aaaarrrggghhhhh
Tröstade mig med En kärlekshistoria istället. Väldigt vacker film. Naken. Äckligt verklig. Fascinerande.