Expressblogg

Om ca en timme ska jag hämta mina nya öronproppar. Det ska bli spännande. Hoppas de passar bra och dämpar som de ska så man kan känna sig lite trygg!
Efter det blir det en snabb sväng hem, fixa iordning mig lite, sen ut och käka på nåt fancy ställe och därefter vidare till den där skådespelaren som alla känner igen men kan inte placera riktigt för lite drinks eller nåt sånt tills det är dags för gala och glamour...typ!

Storebror

Ikväll börjar Big Brother 2006. Efter att jag tittat på vilka som ska medverka så känns det rätt meningslöst att ens bry sig om det. Fast jag vet en som kommer sitta där fastklistrad varje kväll.

From on to off

Jag önskar jag kunde säga att The knifes nya album Silent shout är helt fantastisk men det är den inte. Det är med största sannolikhet den sämsta platta de någonsin lyckats frambringa. Spretig var det första intrycket jag fick. Det är visserligen kul att de plockar in så många olika stilelement i låtarna men det blir liksom inget bra av det, jag orkar inte ens lyssna på en del av dem.
Det finns dock några guldkorn på skivan, Silent shout är med lätthet den jag favoriserar mest och är den enda som jag kan säga är helt fantastisk, att ett enkelt arpeggio tillsammans med Karins Dreijers demonfiltrerade röst kan vara så otroligt bra. Fast jag har aldrig varit direkt kräsen med såna saker. Det är såna enkla saker som jag fastnar för. Less is more.
Skivan kanske växer lite desto mer jag lyssnar på den. Men då lyssnar jag hellre på Pluxus, Aphex twin eller Ladytron. Ja det är min åsikt i det hela, om det nu är nån som bryr sig.

Du säger: du måste va sjuk, sjuk, sjuk

Jag vet inte vad jag håller på med längre. Jag bara sitter och glor och lyssnar på Håkan medans Daniel pysslar med nåt i lägenheten, vet inte vad han gör riktigt, verkar som han städar eller nåt. Och jag går bara ner mig. Men alla har väl varit där förut någongång i sitt liv. När man är helt tom och det finns ingenting som är roligt. Vems fel är det? Ingens. Det finns ingen man kan skylla på. Inte i mitt läge. Förutom mig själv. Man kan inte rå för att hjärtat bedrar en. Jag är för feg för att prata om det och jag är för snäll för att bli arg. Så jag gick därifrån men visste inte vart jag skulle gå. Hem? Vad hade jag för andra val egentligen? Inga. Och jag tackar Gud som jag inte tror på att Jonas Gardell fanns att tillgå i väntan och under resan. När ska jag slippa den där resan. Jag hade mer än gärna kunnat gå hem eller ännu hellre stannat kvar. Men nu har den här bloggen blivit ett substitut för min förtegenhet. Vilket gör situationen ännu mer komplicerad och bisarr. Jag ***** att jag ****** dig och jag ****** dig så ****** att jag ***** mig

MammaMutti

Herregud, först outar hon mig inför sina vänner och kanske framtida pojkvänner(alltså, är det inte ok för dem så kan de dra och är det ok så får dem stanna, om de inte är för jobbiga för min mor då), sen så får jag en bok i julklapp som handlar om tonårskärlek mellan två killar och nu har hon skickat ett mail med ett bildspel i powerpoint med internationella snoppar. Nu får du skärpa dig mamma. =)

Wok i NY, nej Sörentorp

Sådär ja. Då var det gjort. Först ett litet telefonsamtal och sen en anmälan på internet. 3750kr fattigare blir jag men förhoppningsvis är det värt pengarna. 16 februari börjar jag. Ska bli spännande.

Längtar till lunchen. Har en söt liten pappkartong med wok i kylskåpet. Man fick med pinnar att äta med också. Take away-drömmen på jobbet. Får alltid en sån NY-känsla av sånadär grejer. Det är Miranda i Sex and the city och alla amerikanska filmer som har lyckats med det. Det ser så skönt ut att kunna beställa hem vilken mat som helst på vilken tid av dygnet(nästan). Det kanske bara är en myt. Jag har bara upplevt NY i en dag, dessutom var jag vara 11 år så jag vet inte om det stämmer riktigt. Det kanske inte alls är så. Är det precis som här i Stockholm? Enda som finns tillgängligt är typ kall pizza som tar minst en timma att få hem. Jag måste ta reda på det här. Får prata lite med min kontakt på Upper East Side.

Förhoppningar

Jag är glad. (Jo faktiskt)
Men egentligen måste jag sova nu. (Upprepning)
Imorgon ska jag ringa och sen när fakturan kommer, göra av med några tusenlappar. (Nemas problemas)
Det kommer säkert bli jättebra. (Snälla bli det)
Änligen på väg liksom fast utan att luften smakar jordgubbspaj och att det inte är maj. (*chockad* jag stal)

Lägenhetssvammel

Jag har blivit besatt. Besatt av kvadrameterpris. Besatt av att räkna ut kvadratmeterpris kontra fynd eller ej. Det är helt sicke. Kommer aldrig få tag i en lägenhet på det sättet det förstår jag ju. Men min extrema vilja att göra smarta affärer har ett fantastiskt övertag.
Eller så är jag bara rädd. Igen.
Fast söndagens visningar ser lovande ut. Men det har det ju gjort förut. Det är som att jag skulle ha en förbannelse på mig. De lägenheter jag tittar på blir alltid dyra. De blir verkligen det. Det är inget jag får för mig eller för att min businesskänsla börjar dra sig lite om öronen när det går över mina planer. Ibland undrar man om folk inte tänker efter riktigt. De verkar så desperata fast läget eller planeringen på lägenheten inte är nåt vidare.
Man har väl olika krav.
Jag vet vad jag vill ha för en gång skull. Kan jag inte få det då?

Hugin och Munin

Är det bara jag som tycker att Leif Andreé och Antony i Antony and the Johnsons är lika?
Titta bara på Stadsteaterns reklamaffischer om föreställningen Onda andar.
Fast när Antony ser ut som en ledsen och oskyldig liten fågel ser Leif mer ut som en iskall och olycklig balt.
De kanske inte så lika egentligen, fastnade nog mest för det korpsvarta långa håret som de båda klär sig i.

Helgen dårå

Vilken spontan helg. Ganska vanlig men spontan och angenäm. Inga konstigheter förutom att jag skulle vilja slå till mig själv för jag är så knäpp i vissa sammanhang. Fast det är visserligen ganska konstigt.
Börjar gilla spontaniteten mer och mer, lagar den lite från att ha varit totalt kass. Det är lite svårt att vara spontan när man sitter ute i Stockholms södra utpost. Är lätt att man fastnar där ute istället för att ta sig nånstans. Men jag lovar det kommer bli bättring.
Denna helgs spontanitet bestod av ett teaterbesök. Förfrågan kom 1½ timme innan start, självklart tackade jag ja till det. Det var hysteriskt att se Peter Dalle, Robert Gustafsson och Per Svensson strippa i Lögn i helvete. I övrigt var den helt ok, ganska medelbra. Förutom att Robert Gustafsson har sålt ut sig för längesen. Han gör ju alltid samma saker och det mesta han gör är väl rutin. Man har ju sett allt han gör mer än 54674 gånger förut. Men det funkar tydligen för den stora massan.
En annan spontan grej var dagens fika. Pratsamt, trevligt och intressant. Alltid kul med nya möten.
Ja så har det blivit en hel del massa film också.
Closer - 4/5
The Descent/Instängd - 3/5
Harry Potter och den flammande bägaren - 4/5

Defekt

Jag ger upp! Som vanligt. Tror jag mosar i mig en pizza och tittar på en film istället.

Fashionista fascista

Neje!!! Man har inte en sweatshirt nedstoppad i jeans. Jag mår illa!

Reflektera mera

Jag glömde ju bort att lägga in min reflektion över hur läskigt tyst det blir när det är strömavbrott. Det man normalt tycker är tyst på jobbet, lite surr från datorer, fläktar och ventilationssystem för, efter strömmen kommit tillbaka, ett avslöjande massa oväsen omkring sig. Det som är tyst blir aldrig riktigt tyst förräns man kan höra en nål falla. Det är lite oroväckande att man vänjer sig vid alla ljud omkring sig. Man pushar gränsen mer och mer framåt mot oväsendet istället för att dra tillbaka den till det som är det riktiga tysta. Jag tror inte det är bra.

I got the power, NOT!

Idag blev hela Solna strömlöst, mitt jobb likaså. Sen dog min telefon för jag hade glömt att ladda den, som vanligt. Ingen dator, ingen telefon. Kände mig gravt handikappad. Hur ska jag kommunicera med folk nu? Inte för att jag är så pratsam av mig eller för att det är så många som ringer på mobilen. Det var mer, tänk om någon vill få tag på mig eller tänk om jag måste ringa någon. Tänk om! Vilka behov man skapar. Utan elektricitet så kan man ju inte göra nånting. Vilken sårbar liten värld man lever i.

Taking back the Smålandish

Det var inte alls lika kul att gå förbi Ulriksdals slott. Det blåste så förgrymmat, skulle behövt en mysse!

Skog eller betong, båda?

Vilket trams man skriver, syftade mest på min lilla tur igår. Men det var fint.
Under tiden jag gick där så tänkte jag på hur lite innerstadsperson jag är. Jag vill ju mest ha lugn och ro omkring mig.
Sen när jag väl kom in till stan kom jag att tänka på att jag inte alls passar i skogen och naturen.
Jag är helt lost.

Jag i ett kostymdrama

Knappt 40 minuter tog det att gå från Sörentorp till Bergshamra centrum. En riktigt trevlig liten utflykt. Med ren vilja och stor motivation gick jag med raska steg och njöt av naturen. Även att det hade börjat bli mörkt var det en förtjusande väg att gå med inslag från Ulriksdals slott och dess stora tillhörande slottsträdgårdar, pittoreska små hus, några får i en lada, en nästintill frusen bäck, bikupor(jag hoppas de små bina ligger och sover) och långa allèer. Tänk den synen på sommaren, vilken 1800-talsidyll, vilken grönska. Tänk er Jane Austens Stolthet och fördom som så passande är aktuell på bio just nu.
Nu längtar jag ännu mer till våren.
Hade jag inte kommit fram till målet, ett intetsägande centrum, och hade det inte blivit så mörkt hade jag kunnat fortsätta gå omkring i ett sådant landskap hela kvällen.

Hälsosamma veckan

Ingen radio, ingen musik. Ingenting utan mig själv att lyssna till på jobbet.
Jag måste ta en musikfri vecka. Hur ska det gå?

Nu blir det en tur ut i skogen. Tänkte gå från Sörentorp(Polishögskolan) till Bergshamra centrum. Jag undrar om jag kommer hitta dit. Kanske tar jättelång tid att gå tid. Det får jag snart reda på.

Ännu en dag

Det är en dag där jag varit otaliga gånger förut. Att man aldrig lär sig. Att JAG aldrig lär mig. Jag måste acceptera att jag inte kan göra vissa saker. Det är bara att bryta ihop och komma igen.
Det är också en Radiohead-dag, hela morgonen har det varit låtar med Radiohead som ploppat upp i skallen.
Skumt. Kanske finns det ett sammanhang.

Söndagar i helvetet

Jag hatar söndagar. Vissa gånger kan de vara bra, som förra söndagen. Men idag är det ett rent helvete.
Mina öron är ett enda stort problem. Det verkar som de finns till bara för att förstöra mitt liv så mycket som möjligt. Ge mig så mycket ångest och oro de bara kan. Jag skulle behöva nåt lugnande just nu. Men det känns som det är fel väg att gå, att skjuta upp problemen till en annan dag. Dessutom så har jag ingen lust att bli ett pillerknaprande vrak, jag skulle så lätt bli beroende av det.
Jag kan inte gå ut nåt mer, ut och festa, dricka sprit, dansa till pumpande techno. Det går bara inte. Jag tål inte sprit, jag klarar inte av ljudnivån.
Det förstör mer i livet efteråt än vad det glädjer den korta stund på kvällen. Det är inte värt det.
Efter en sån kväll känns det som, när man tittar tillbaka, en alternativ version av filmerna Spun och Requiem for a dream fast utan det vita pulvret.
Det är så jag känner mig efteråt. Ett vrak. Ett kraschat vrak, fysiskt och psykiskt.

Post mortem

Jag kommer ha värsta ångesten imorgon.

Aprilhimlen

Dom pratade om våren på jobbet. Om vitsipporna utanför byggnad 23 som alltid bryter sig upp tidigast av alla. Trotsar mörkret för att finna lite ljus. Jag fick en fantastisk vårkänsla bara av tanken. Men utanför är det bara mörkt, kallt och isgata vart man än går. Jag är trött på det nu. Kan inte den förbannade snön smälta bort.
Våren måste komma snart. Jag går här och längtar efter värmen, vitsipporna och lyckoruset. Men det är bara i mitten på januari, två veckor in på det nya året.

Lillstrumpa och ...

Mina raggsockor som jag köpte på Åhléns för lite mer än drygt en månad sen har gått sönder. 60 riksdaler kostade dem, tyckte jag var dyrt om de ska gå sönder efter en månad. Kanske använde dem lite för mycket.
Kom att tänka på Staffan Westerberg.

Fans

Jag vill ha TV8. NUUUUUUUUUU!!!! Fasen också!
Det är patetiskt. Det är en bagatell. Men jag kan inte rå för det.

Nycklar funna, telefon död

Har hittat nycklarna. Äntligen! Två timmar tog det. Fan vilket helvete det var.
Jag hade lyckats lägga in dem i ett postfack. Troligtvis när jag stod och sorterade så hamnade nycklarna mellan två buntar eller nåt sånt.
Men nu har jag knappt nåt batteri kvar på telefonen och just idag så måste jag ha den igång.
Har ingen laddare här på jobbet. Vilket trubbel.

Fantastisk jävla måndag

Nu har jag slarvat bort nycklarna till tjänstebilen också. Smart!
Vilken bra dag. Helvete!

Guess what!

Jag försov mig.
Inte för att jag var trött utan för att jag strulade med väckarklockan i yrvaket tillstånd. Hålla på att ställa om klockan när man inte är i sina sinnes fulla bruk är ingen bra idé. Jag vaknade en timme senare än vad jag hade tänkt.

Ett nödvändigt måste

Jag ska tydligen gå upp om ca 4 timmar. Jag har ett jobb som säger att jag måste inställa mig 07.30 varje vardagsmorgon. Frågan är varför jag sitter uppe och skriver detta just nu när jag egentligen borde sova. Svaret är väl att jag har ingen lust att sova. Och just nu skiter jag i om jag kommer vara nästintill dödförklarad när väckarklockan börjar ringa om några timmar. Jag kommer definitivt ångra mig. Men nu gör jag en liten revolt mot mig själv. En revolt mot att inte vara så nervös hela tiden. Som nu, i vanliga fall hade jag varit helt hysterisk för att jag inte kommer få nån sömn och det kommer säkert påverka hela dagen imorgon. Men. Jag tänker inte tänka så längre. Jag tänker inte vara orolig och nervös för saker jag inte borde bry mig om. För saker som inte ens har hänt. Det är så jävla onödigt att jag helt enkelt måste ändra på mig.

We might as well be strangers

Så gick jag hem då. Från Rådmansgatan till Hornstull. När jag hade gått en bit på Drottninggatan hörde jag:

I know
You gonna want me
But when you want me
It might be...
A different story

Slumpen är lömsk och alldeles för intim med sanningen.
Det är ju så det är. För det mesta.
Men jag tänker inte lägga så mycket energi på den tankeverksamheten.
Vakna upp och sluta tänk på det, det är helt ok.
Emellanåt är det faktiskt berättigat att ge upp vissa saker för att kunna komma vidare.
Jag finns ju ändå kvar här om nåt skulle förändras.
Det kan ta slut i morgon eller hålla på för alltid, ibland är det så.
Fast kanske är the end not the end. Inte vara dramatisk nu.
Det är så jag säger det, bara dårar rusar in.

Önskar jag vore tolv

Jag tog på mig regnkläderna och så sa vi hej då till varann uppe i hallen. Han öppnade dörren åt mig, sa att det var otroligt trevligt att jag hade kommit förbi. "Det hade jag aldrig vågat göra" sa han, "jag menar, om det var jag som knappt hade pratat med en ny kille på skolan, liksom".
"Nähä", sa jag och jag tror att jag rodnade, "du stegade ju rakt fram till Simon le Bon, så jag vet inte det, jag".
Yngve skrattade. "Jag är inte tolv längre", sa han.

Det är inget bra att växa upp. Man blir för medveten för sitt eget bästa. För medveten för att vara spontan. För medveten för att inte tänka på vad andra ska tycka hela tiden. För medveten för att inte oroa sig för utbildning, jobb, framtid, sjukdomar, miljonlån och räkningar.
Jag vill vara tolv forever.

Ju bättre det har varit, desto sorgligare blir det att se att det inte finns kvar längre. Vissa gånger tänker jag att det är hela behållningen men att bli vuxen, och i så fall är det ytterst lite att glädjas åt: man börjar sakna det som var.

Granska mig med lupp, tack

Min KBT-utredning har börjat, eller inte just nu men den är under granskning.
Det kändes bra att prata om alla knäppa grejer, alla tvångsbeteenden och tankar man har skaffat sig. Skönt att veta att det är möjligt att ändra på dem. Att det finns andra sätt att tänka på. Sätt som man inte bryter ner sig själv på.
Efter alla nya utredningar, läkarbesök, etc så känns det alltid som en enorm lättnad. Det är liksom nåt på gång. Eller det var inte så farligt som jag hade trott att det var. Automatiskt så är alla negativa tankar borta. Man blir mer självsäker. Man tänker positivt.
Som till exempel mina tankar om att jag säkert kommer bli blind pga av att jag är så trött i ögonen. Istället så tänkte jag: jaha, ja man kan väl leva så också, kan ju inte vara så farligt.
Så var det problemet borta.
Eller jag har den här skräcken för att bussen ska missa hållplatsen man ska gå av på och man måste skrika till för att chauffören ska stanna. Det tycker jag är extremt pinsamt och jobbig situation. Men istället tänkte jag: jaha, men det är ju inte jag som är pinsam, det är ju faktiskt chauffören som missade att stanna.
Problem, problem, och så löser han problemet!

Ostgåtan är löst

Här är det, svaret. Jag behöver inte gå och undra på det längre. Äntligen kan jag få ro.

Som en gräsklippare

Intressant artikel om mp3-spelare. Konstigt påhopp på iPod när det generellt sätt gäller alla bärbara musikapparater. Är väl kanske enklast att använda den mest kända och mest sålda(?) mp3-spelaren för att skaffa publicitet. Taskigt!
Jag sålde min iPod igår förresten.

Svullandets pris...

...har jag fått erfara några gånger redan. Så pass mycket att det har gjort mig livrädd för att gå upp i vikt.
Efter jul- och nyårshelgerna med all mat och onyttigheter som tillhör så trodde jag på klassiskt manér att jag med största sannolikhet hade gått upp minst två kg(oh shit det är sååå mycket).
Men inte alls!
Jag har inte gått upp nånting.
Det känns som en bra början på 2006.

Konstaterande

Champagne ÄR förrädisk.