Nyårslöften

Haha, nu trodde ni att jag skulle skriva nåt om mina nyårslöften. Men näe. Dem håller jag för mig själv! Lyckas jag så kan jag berätta om dem. Jag är sååå hemlig!
För övrigt så har jag inga som helst förhoppningar på det nya året. Det får bli som det blir.
Förutom att jag kommer ha ångest imorgon.

Mysteriet med jeans

Efter 7 jagande timmar på stan efter reaklipp orkar jag inte skriva nåt med substans och djup.
Jag hittade ett par skor och ett par jeans.
Skorna är värsta bra, bästa klipp jag gjort.
Jeansen är sådär, jag har svårt med jeans.
Hittar nästan aldrig nåt som passar. De kan passa halvbra, så jag köper dem. Efter en vecka hatar jag dem för de sitter "fel"! De enda byxor jag verkligen känt att de sitter perfekt är mina "Jake". De är inte jeans, kanske är därför.
Tror det är nåt fel med jeans. Jag och jeans har aldrig riktigt funkat bra ihop. Undrar varför.
Jag kanske bara är extremt känslig att de måste sitta perfekt.
Jeans sitter ju aldrig perfekt. Jag har min lilla egna föreställning om hur de ska sitta och den, ja den ekvationen går aldrig ihop.

En fundering

I vilket avseende kommer osten in i lyckan i uttrycket lyckost?
Vad har ost med lycka att göra? Förstår ingenting!

Euforisk koma

Vet inte vad jag ska säga.
Jag har suttit vid bordet bredvid Martin Sköld och Amir Chamdin och käkat middag.
Jag blev så chockad när de kom in på Hotel Rival och satte sig precis bredvid bordet där jag satt. Tyvärr så vågade jag inte vara nån paparazzi och ta någon bild, inte heller fråga om autograf. Vågade inte ens titta åt deras håll. Men de satt där bilden visar. De hade dock inga beiga kläder på sig och var inte blonderade. Jag dricker inte kaffe så det är inte jag på bilden. Men på den stolen satt jag bredvid Martin och Amir.

Skogsmulle på tur

Det här med modem funkar ju inte. Att sitta på en 56k-uppkoppling är rena rama stenåldern. Nu sitter jag för tilfället inte på en sån uppkoppling utan är hos min moster som har bredband. Jag gav upp med modemet hos morsan när det tog 5 min att komma in på Google. Fast det är skönt att inte ha en dator i närheten. Finns ju tv att titta på. Om man får ha den ifred. Får man inte det får man improvisera lite på elorgeln ute i förrådet istället. Eller ta en två timmar lång promenad ensam ute i skogen. I min skog. De hade visserligen skövlat lite av den. Blev lite sur.
Funderar på om jag ska ta en tidig promenad imorgon innan jag åker hem. Det var så rogivande att gå omkring där i sina egna tankar och nynna på lite låtar. Av nån anledning så fastnade jag för Elever mest hela tiden.

Julspurten

Alla paket är öppnade. Kalle Anka är snart slut. Julen är så gott som över.

Aladdin vs Paradis

Varför får man alltid chokladasken Aladdin när Paradis är helt klart överlägset mycket godare?
Min vän Linus tror det är för att asken är röd och vit och förnkippas då enklast med julen. Vilket är den tidpunkten på året då man köper antingen Aladdin eller det mindre sällsynta alternativet Paradis choklad.
Om nu fallet är så, borde man inte då överösas med Paradis choklad vid påsk? Den asken är ju gul!

Jag är borta

Jaha. Då var man nere i hemtrakterna(nästan). Resan till Linköping gick bra. Det var en visst en välkomstmottagning med självaste Östergötlands landshövding Björn Eriksson när jag steg av tåget i Linköping(det måste ju varit för min skull). Ingen röd matta dock. Inget välkomsttal. Inga fanfarer. Hallå liksom. Kändes lite lamt.

Har slagit in paket hela morgonen med barnen. Eller jag slog in mina paket och de fick leka med nåt annat. Min vuxna pedantism och barnsliga egovilja går inte så bra ihop med barn.
Paketen blev fina. Ingen Metro och City i alla fall. Men det är ju försent nu med den charmen.
Tänkte lägga in en bild på barnen in action men självklart så tog jag fel sladd till kameran.
Visste att jag skulle glömma nånting. Är alltid nervös får sånt där. Hoppas jag inte glömt nåt mer nu bara.

Mina öronproppar är inte borta längre. Daniel hittade dem i tidningen Nöjesguiden. De hade visst lyckats hamna i den ihopvikta tidningen som låg i hallen. Synd bara att de hittades 4 timmar försent. Men jag klarar mig nog. Nervös är jag i vilket fall som helst.
Det blir nya öronproppar ändå. De är nog rätt slitna efter 5 års användning.
Ska göra öronavtryck på torsdag. Sen kommer de om ca 3 veckor. Spännande.

Happy new year my ass

Så är det förstås den här nyårsångesten som spökar. Den har inte uppkommit för att jag inte ska göra nåt speciellt. Det är på grund av tanken på ett nytt år.
Tiden går så fort. När jag bara snöade bort.
Har alltid haft skräck för tiden. Ända sen jag var liten.
Liten är jag än, men då jag var mindre, yngre, bara barnet.
Vi säger sen jag var 5 år. Det stämmer nog ganska väl.
Jag är ju 17 nu? 13? Snart 24? Glöm det!

Som alla andra

Den här molande oron börjar bli lite jobbig. Mina livsnödvändiga öronproppar har som sagt försvunnit.
Jag känner mig naken. Jag har inget skydd att värja mig med längre. Inget vapen mot rädslan. Min fonofobi.

Vet att det kommer flera händelser som jag nu säkerligen inte kan gå på bara för att dem har försvunnit. Rent allmänt så känns det jobbigt att inte ha nån back-up om det skulle uppstå en besvärlig situation. Förut så har jag alltid haft dem med mig överallt. Visst skulle jag kunna använda vanliga gula proppar men jag är alldeles för "vill-inte-vara-annorlunda" eller "vill-inte-dra-åt-mig-uppmärksamhet-för-mina-handikapp". Tycker det är pinsamt. Till exempel: det skulle kännas jättepinsamt att ha gula öronproppar på en vanlig fest eller bio. Jag vill inte vara pinsam. Vill inte vara annorlunda. Mina specialproppar var så bra och diskreta.
Hoppas min remiss till öronläkaren går fort så jag kan fixa nya.
Vill ha möjligheten att vara lite normal för en gångs skull. Om jag nu någonsin varit det.
Vem är normal egentligen. Vad är det att vara normal? Vem bestämmer vad som är normalt eller inte? Jag kanske är hur normal som helst. Det kanske är alla andra som är knäppa.

Vart är charmen?

Idag på Lantz i P3 så pratade dem om inslagning av paket. Hur man gjorde fina snörningar, smarta omslag och sånt där. Passande tema med tanke på den kommande julhelgen.
De hade även en liten diskussion om att det var charmigt och gulligt till och med lite som en raggningsöppning om man som kille hade gjort en egen inslagning som var seriös, påkostad och annorlunda av det man ska ge bort.
Jag då, vad gör jag? Jo jag slår in tre tavlor som jag ska ge bort i tidningspapper från Metro och City. Jag är helt körd.

Julbord lika med ångest

Julbord är överskattat. Man blir bara mätt och får ångest.
Sen hamnade jag vid ett tråkigt bord. Jag hade ju ingen lust att vara social men kanske om jag hade hamnat vid ett bord med folk man känner lite bättre. Nu kände jag mig bara konstig. Som vanligt.

Hallå personalen

Det är personaldag idag och till det så bjuds det på julbuffé till lunch. Det MÅSTE man ju gå på.
Jobbigt bara att jag just idag känner mig asocial och ofräsch. Jag har långkalsonger, ingen proper klädsel och moppemusche(varken hann eller orkade raka mitt tre-dagars-skägg). Mer misslyckat kan det i och för sig bli, men för mig räcker det.
Jag ska i alla fall ta av mig långkalsongerna som ändå inte syns att man har på sig. Det kanske känns lite bättre. Nåt mer kan jag inte göra åt det yttre.

Reklamen är ond

Varje gång jag går in på Aftonbladets hemsida och samtidigt har MSN igång så tror jag det är nån som skriver till mig. Men näe då, det är bara ett reklam pop-up som kommer upp i aktivitetsfältet. Varje gång den kommer upp så tror jag nån vill mig nåt.
Jag vet ju mycket väl att det kommer upp men ändå så blir jag lika förvånad då det händer.
Och lika ... efteråt.

Jag är förlorad

Det har hänt. Det som jag inte vågat tänka på. Tanken som jag försökt ignorera.
Dem har försvunnit. Mina små älsklingar. Dem som jag inte kan leva utan.
Jag hittar dem inte och har ingen aning om var de kan vara.
Att vara utan dem är som maskinell sex utan skydd. Som att krocka utan bilbälte på. Som att hoppa fallskärm från 10000 meter men glömma ta på sig fallskärmen.
Som Romeo utan sin Julia.
Hur ska jag klara det här.
Jag får försöka överleva med de gula så länge tills jag fixat nya.
Dyrt kommer det bli också. En dyr men absolut nödvändig julklapp till mig själv får det bli.

Konst-igt

Igår förstörde jag en tavla med spackel. Det blev vackrare så.
Det var tänkt att bli en vas med blommor.
Stilleben är inget för mig. Det kan vara fint att titta på, eller mest att titta på tekniken som använts till motivet. Hur själva tavlan är gjord kan fascinera mig nåt otroligt. Att titta på penseldragen, färgmängden, om det är djup i tavlan, vilka färger som har använts. När motivet i sin helhet borde komma i centrum tittar jag hellre bakom och runtomkring. Hur har konstnären gått tillväga? Det fascinerar mig mer än vad motivet kan tänkas stå för.
Men det är inget för mig att göra.
Jag vill att det ska vara hårt, rått, smutsigt, oförklarligt, abstrakt. Jag har aldrig några mål när jag börjar. Jag kan ha en vision men den ändras ständigt för varje drag som inte stämmer överens med målet. Och eftersom jag inte har något mål så kan det blir hur som helst.
Förklaringen kommer när motivet känns fullbordat.
Eller så betyder det inget alls. Det är upp till bektraktaren att avgöra.

Hallelujah

Ingen söndagsångest. Allt är bara bra.
Såg små fågelspår i snön på väg hem. Det såg sött ut.






Du gick inte ifrån mig helt där på perrongen. Inte hela du.
Du lämnade kvar en sak på mig. Din doft.
Du kanske glömde den. Glömde bort att du lämnar spår efter dig.
Spår som jag aldrig vill ska försvinna.

Kräks

Jag är sur. Borde inte vara det. Men när jag är sur så vill jag inte vara glad. Det känns fel. Det är få saker som kan få mig på humör igen. Det är en sån där dum princip jag har. Att inte kunna ändra på sig "känslomässigt". Att vara glad för det som är.
Har man ställt in sig på nåt och det inte blir som man tänkt sig då blir man lätt besviken. En befängd uppgivenhet spökar i mig även att det säkert kommer bli kul ändå. Anledning är: mamma, systerdotter, moster och kusin skulle komma på besök men istället så är det "bara" mamma och systerdotter som kommer pga av det där dumma besväret vinterkräksjukan(fult namn på en dum sjukdom? virus? åkomma? whatever!) .
Det låter taskigt och det känns lite elakt att jag tycker att det inte är lika kul längre när bara mamma och systerdotter kommer. Det är en besvärlig inställning. Borde försöka uppskatta situationen istället för att blir irriterad på den.

Tråk

Förhoppningar leder bara till besvikelse. Bevisa motsatsen tack.

Jag kan ha fel

Ojojoj!
Var längesen jag blev så klarvaken som nu. Från nästan sömn till exploderande uppmärksamhet. Jag kunde ju tittat lite mer noga om det verkligen var mig det handlade om. Kom att tänka på om det kanske inte var jag som omnämdes.
Man ska alltid ha all fakta klar för sig innan man gör sig en åsikt.
Annars.
Det skrivna ordet är en fasanfull handling. Det försvinner inte. Det finns kvar: analyseras. Ens misstag kan bli en pinsam hemsökelse. Eller är det bara i mina tankar? Det är nog bara i mina tankar.
Det skrivna ordet var emellertid inget misstag men minuterna det tog att starta upp datorn för att få ro på oron över den tänkbara oriktigheten kändes som en evighet.

Världens bästa

Måste bara tilläga att den 28 December kommer Håkans nya album ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått”(för ni som inte redan visste alltså). Och vad finns på den. Jo den här: "Jag hatar att jag älskar dig så och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig" världens jävla bästa låttitel jag absolut någonsin har hört i mitt än så korta men ack så dramatiska liv.
Vet redan nu att jag kommer älska den. Fan också.

Hmm. Det kändes lite snurrigt och förvirrat men inlägget innan handlade alltså om att Håkan släpper sin singel "13" imorgon.

Imorgon kommer den

Det är en konstig djungel

Det är svårt att hitta nåt som man tycker om som ingen annan kan tänkas göra. Nåt som passar. Nåt som är ömsesidigt. Nåt som känns bra. Nånstans där man kommer trivas. Nåt som inte känns som en förlust. Innan det är försent.

Ja, vem tror på den nu

Vad skönt att veta, min vän?
När du tappar förståndet
Du inser snart igen,
att det inte är första gången

Dagens i-lands fashionproblem

Jag är förvånad, fast mest irriterad. Jag ville verkligen ha de där byxorna, Filippa K var det. Så kan jag inte ha dem. Storlek 32 var FÖR STORT! Och det fanns ingen mindre storlek. För en gång skull så önskade jag att jag var bara lite större.

Lost in translation

Snart är det dags att åka från jobbet och träffa Oxfilé och Frankie Four Finger inne i city. Hoppas dem inte gått vilse nånstans. Är ju lätt hänt om man inte kan Stockholm city så bra. Första gången jag var i stan själv gick jag vilse på Östermalm. Så kan det gå.

Fick besök av min chef på Adecco. Fick ett paket. Det var en termosmugg som det stod Adecco på. Jag har inga förhoppningar alls om det företaget längre. Eller jag har aldrig någonsin haft det, det blev bara mer likgiltigt nu.

Anteckna II

Jo, imorse så var det så kallt så jag tänkte jag skulle förebygga frossan genom att ha på mig en underställströja.
Det hjälpte. Lite. Jag frös ändå.
Det värsta var nog på stationen vid Liljeholmen. Där är det alltid kallt. Ska byta tåg vid Hornstull istället nästa gång.
Man kanske skulle ha långkalsonger också, kanske hjälper mer mot kylan. Det var lite kyligt om benen. Hjälper inte det får jag väl köpa en skoteroverall. Det skulle va nåt. Man kan omöjligt frysa då.
Kanske kan bli nya fashiongrejen.

Busungarna

Busungarna på radion. Snacka om nostalgitrip. Har en 7" singel med dem hemma, "Sommarlov" tror jag den heter. Undrar vad dem gör idag?

Anteckna I

Imorse låg det en hög med bajskorvar inne på Albys tågstation när jag kom dit. Tror det var hundbajs men högen var så stor så jag skulle inte bli förvånad om det hade varit en häst som hade lagt en kabel. Frågan är bara vad en häst gjorde där inne i så fall.

Additionstress, det är det nya

"Hon har supersnyggt hemma och lagar alltid gourmetmat", eller "han har läst alla August-böckerna", eller "hennes kläder är alltid rätt" - eller kanske värst: "De missar aldrig barnens matsäck och knappast föräldrafikat på sexårs." "Additionstress är det nya modeordet. Det vill säga man skapar sig falska föreställningar om hur lyckade alla andra är. Framför allt adderar man alla andras framgångar och jämför med sina egna tillkortakommanden. Ett ständigt aktuellt räkneexempel, särskilt kring jul, som borde varit med i dagisdebatten.
Helena Lindblad i gårdagens SVD om den nya stressen.

Ja då har det fått ett namn också. Aldrig tar det slut. Det hittas på så mycket saker nu för tiden. Snart så dör man väl om man går utanför dörren. Och jag låter som en gammal gubbe som är rädd för allt det nya.

Det är så han säger det

Jag ville skriva nåt om Håkan men jag kunde inte komma på hur jag skulle formulera eller beskriva det. Det är för mycket känslor. Det kanske kommer nåt senare.

Ska de va så här?

- Hör på ditt blekfeta arsel! Det handlar om integritet och cred för fan. Det finns vissa regler att följa...
- Men ska det va' så här, då vill jag gärna ha en manual att följa. Jag gillar ju fan Amy Diamond. Jag hatar dom där engelsmännen, jävla foliefittor...

Toalettobehag

Jag tycker inte om att sitta på saker när någon annan precis har suttit där. Som till exempel toalettsitsar och säten på bussar och tåg. Toalettsitsar är verkligen äckligast. Kvittar nog vem som har suttit där så känns det obehagligt. Tror det har nåt att göra med värmen och den extrema men ändå så distanserade närheten. Man kan verkligen känna att någon annan har varit där. Lämnat efter sig massa äckliga baciller och sånt där läskigt. Jag föredrar i så fall iskalla toalettsitsar framför baciller.

Att göra sig tankar och att ångra allt

Ibland gör vi en handling utan att veta varför. När den är gjord blir vi förvånade över att vi gjorde den. Eller också blir vi rädda. Men ur förvåningen likaväl som rädslan växer fram en förklaring till handlingen, måste göra det, ty det oförklarade fyller oss med en ångest som vi inte orkar bära längre. Men när förklaringen väl är tänkt eller uttalad har vi glömt att den kom efteråt, att handlingen kom först. Blir vi aldrig påminda om det, därför att handlingen stämmer med förklaringen, är allt gott och väl. Men ibland är allt inte gott och väl. Det är då vi plötsligt märker att förklaringen som gavs oss är lögnaktig, att den, när handlingens följder en gång står klara för oss i ljuset av allt det som sedan hände, då visar sig vara en förfalskning av vad vi innerst avsåg med handlingen. Det är då vi känner verklig ångest. Ty verklig ångest är att inte kunna lita på sina tankar när de är ensamma. Verklig ångest är att veta att ens tankar ljuger fast man själv är sann.

Sällsynt art

Igår: December, har du några hjältar kvar.
Det kom i blå text. Blå text är fin.
Den egentliga fortsättningen av textraden är bättre än vad jag kom att tänka på. Kommer inte ihåg vad jag skrev istället. Det var inget av dem i vilket fall.

Våra ledare är döda
Historien har övergett oss
Det förflutna är ett skämt

Jag? Min egen ledare?
Historien överger mig inte.
Det förflutna är inget att göra sig tankar över.

If I could sleep through the cool nights
If I could breathe and eat right
If I had worked all summer
Maybe I wouldn't feel so hollow

If your love I could command it
Get your head to understand it
I'd go twice around the world
Even though I may not find it

Ett stort steg

Jag tycker Amy Diamond är skitgrym.
Så. Nu var det sagt.Vilken bekännelse. Ni förstår inte hur det tar emot att säga en sån sak offentligt(nästan). Det är pinsamt. Jag går emot mina egna principer. Principer är i regel inget bra att ha. Man låser in sig själv i små vrår och sen kan man inte komma ut för det känns fel att gå emot sin egen princip. Jag tänkte jag skulle bryta en del principer(av många), är ganska trött på dem. Regler är ju till för att brytas(i vissa fall).
Vilka tänker jag inte säga. Det märks nog. Om jag klarar av att bryta dem.

Reflektion kolon

Madonnas senaste skiva "Confessions on a dancefloor" är klädbutikernas nya favoritmusik. Typ.
Förutom på Weekday, där spelar de musik som inte säljer massivt eller har tjocka pr-plånböcker. Bra. Inte bra är att man nästan blir döv av den höga ljudvolymen. Vad är det för fel på folk. Det är inte coolt med hög musik i butiker, det är inte coolt med tinnitus. Det kanske är ett trick för att sälja mer. Man blir stressad och impulsköper i panik ett par jeans eller en jacka bara för att komma därifrån. Troligt? Näe.