Som alla andra

Den här molande oron börjar bli lite jobbig. Mina livsnödvändiga öronproppar har som sagt försvunnit.
Jag känner mig naken. Jag har inget skydd att värja mig med längre. Inget vapen mot rädslan. Min fonofobi.

Vet att det kommer flera händelser som jag nu säkerligen inte kan gå på bara för att dem har försvunnit. Rent allmänt så känns det jobbigt att inte ha nån back-up om det skulle uppstå en besvärlig situation. Förut så har jag alltid haft dem med mig överallt. Visst skulle jag kunna använda vanliga gula proppar men jag är alldeles för "vill-inte-vara-annorlunda" eller "vill-inte-dra-åt-mig-uppmärksamhet-för-mina-handikapp". Tycker det är pinsamt. Till exempel: det skulle kännas jättepinsamt att ha gula öronproppar på en vanlig fest eller bio. Jag vill inte vara pinsam. Vill inte vara annorlunda. Mina specialproppar var så bra och diskreta.
Hoppas min remiss till öronläkaren går fort så jag kan fixa nya.
Vill ha möjligheten att vara lite normal för en gångs skull. Om jag nu någonsin varit det.
Vem är normal egentligen. Vad är det att vara normal? Vem bestämmer vad som är normalt eller inte? Jag kanske är hur normal som helst. Det kanske är alla andra som är knäppa.