Igår förstörde jag en tavla med spackel. Det blev vackrare så.
Det var tänkt att bli en vas med blommor.
Stilleben är inget för mig. Det kan vara fint att titta på, eller mest att titta på tekniken som använts till motivet. Hur själva tavlan är gjord kan fascinera mig nåt otroligt. Att titta på penseldragen, färgmängden, om det är djup i tavlan, vilka färger som har använts. När motivet i sin helhet borde komma i centrum tittar jag hellre bakom och runtomkring. Hur har konstnären gått tillväga? Det fascinerar mig mer än vad motivet kan tänkas stå för.
Men det är inget för mig att göra.
Jag vill att det ska vara hårt, rått, smutsigt, oförklarligt, abstrakt. Jag har aldrig några mål när jag börjar. Jag kan ha en vision men den ändras ständigt för varje drag som inte stämmer överens med målet. Och eftersom jag inte har något mål så kan det blir hur som helst.
Förklaringen kommer när motivet känns fullbordat.
Eller så betyder det inget alls. Det är upp till bektraktaren att avgöra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kunde jag inte fått tavlan istället. Var det den svarta, röda, blå? Nej vad besviken jag blir!
Nej det var den fula som jag knappt hade påbörjat med en vas som mest såg ut som en gammal ful mugg. Och jag antar det är mamma som skriver eller?
Skicka en kommentar