Jag dödade nästan mitt vänstra pekfinger igår, hyvlade sönder det med hjälp av en stol. Det var jätteskönt, verkligen, jag vill inte uppleva den smärtan igen. Det gjord så jävla ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Först klämma sönder fingret med sin egen tyngd och sen slita bort massa hud nästan ner till benet då man ska dra bort fingret samtidigt som man klämmer det mellan ett lodrätt vasst stålrör(stolsbenet alltså, stolen var liksom trasig. Stolens sits satt lös.) och stolsitsen därför man sitter fortfarande kvar på stolen. Allt hände på mindre än en sekund så man han inte fatta vad som hände. Undra om man kan jämföra det med nån annan smärta, Anna-Lena Brundin har sagt att föda barn känns som att skita ut en stol. Inte för att jag skulle vilja byta men den där stolen gjorde jävligt ont även att jag inte sket ut den. Jag lyckades med att hamna i nåt slags epileptiskt svimningstillstånd i några sekunder för att det gjorde så förbannad ont. Helt okontrollerat, som en sprattelgubbe man slår av och på hela tiden och varje gång man slår på den så rycker den liksom till i hela kroppen. Måste sett helt galet ut.
Nu efteråt ser det nästan ut som fingret fått någon konstig infektion, tänker på zombies och annat slamsigt. Det syns att det hyvlades bort en hel del hud, jämför man med det högra pekfingret så är det tydlig nivåskillnad. Tänk om det kanske börjar ruttna och faller av.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar