Du säger: du måste va sjuk, sjuk, sjuk

Jag vet inte vad jag håller på med längre. Jag bara sitter och glor och lyssnar på Håkan medans Daniel pysslar med nåt i lägenheten, vet inte vad han gör riktigt, verkar som han städar eller nåt. Och jag går bara ner mig. Men alla har väl varit där förut någongång i sitt liv. När man är helt tom och det finns ingenting som är roligt. Vems fel är det? Ingens. Det finns ingen man kan skylla på. Inte i mitt läge. Förutom mig själv. Man kan inte rå för att hjärtat bedrar en. Jag är för feg för att prata om det och jag är för snäll för att bli arg. Så jag gick därifrån men visste inte vart jag skulle gå. Hem? Vad hade jag för andra val egentligen? Inga. Och jag tackar Gud som jag inte tror på att Jonas Gardell fanns att tillgå i väntan och under resan. När ska jag slippa den där resan. Jag hade mer än gärna kunnat gå hem eller ännu hellre stannat kvar. Men nu har den här bloggen blivit ett substitut för min förtegenhet. Vilket gör situationen ännu mer komplicerad och bisarr. Jag ***** att jag ****** dig och jag ****** dig så ****** att jag ***** mig