Jag tog på mig regnkläderna och så sa vi hej då till varann uppe i hallen. Han öppnade dörren åt mig, sa att det var otroligt trevligt att jag hade kommit förbi. "Det hade jag aldrig vågat göra" sa han, "jag menar, om det var jag som knappt hade pratat med en ny kille på skolan, liksom".Det är inget bra att växa upp. Man blir för medveten för sitt eget bästa. För medveten för att vara spontan. För medveten för att inte tänka på vad andra ska tycka hela tiden. För medveten för att inte oroa sig för utbildning, jobb, framtid, sjukdomar, miljonlån och räkningar.
"Nähä", sa jag och jag tror att jag rodnade, "du stegade ju rakt fram till Simon le Bon, så jag vet inte det, jag".
Yngve skrattade. "Jag är inte tolv längre", sa han.
Jag vill vara tolv forever.
Ju bättre det har varit, desto sorgligare blir det att se att det inte finns kvar längre. Vissa gånger tänker jag att det är hela behållningen men att bli vuxen, och i så fall är det ytterst lite att glädjas åt: man börjar sakna det som var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar