Det kändes som ett melankoliskt knutnävslag i magen när jag hörde den första gången. Jag var inte förbered på det när det kom, det är jag aldrig. Jag är så svag för såna låtar, jag dras till dem utan att jag vill. Som om det skulle vara mitt naturliga state of mind. Lilla Sophie, det är så vackert och sårbart, kan inte sluta lyssna.
Idag såg jag en näbbmus, den var hur söt som helst. Ville kela med den men den sprang och gömde sig. Typiskt.
Dagens svårmod:
Sophie Zelmani - I can´t change
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar