En dag till

Enda gången jag gillar när det regnar, regn känns bara vemodigt i andra fall. Jag vet inte varför, vissa tycker om när det regnar andra gör det inte. Jag får bara en obehaglig känsla av regn. En känsla av osäkerhet, avsaknad av trygghet. Hur som helst, det enda fallet då jag verkligen tycker om regn är när man åker bil och regnet smattrar på bilens tak(här ska man gärna dra några smarta synonymer om hur regnet upplevs, typ kanske som Guds ledsna tårar över nånting dumt man sagt eller gjort, eller kanske som missiler i ett desperat försök att utplåna dig men du skyddas av ditt trygga skal, din bil då alltså. Skit samma jag orkar inte det idag) och man åker under en bro. Under den korta tidsrymd som inträffar, ca 1-2 sekunder, då man passerar under bron(Har man tur, lyckligtvis 3. Det står sig helt i förhållande till hur stor eller bred bron kan tänkas vara. Men ju större bro desto mer avtar känslan) känns det som att tiden nästintill står still. Från regnets oväsen till total tystnad på en tiondels sekund, i ett tillstånd av fullkomlig befrielse, tillbaka till oväsen, larm och tumult. I mitten av en hurricane. En dag till...